Trots att samkönade relationer var olagliga i Europa till långt in på 1900-talet var det många konstnärer som trotsade både konventionen och lagen. Med anledning av Pride-månaden vill Barnebys belysa fem queera konstnärer som genom sina verk och leverne banade vägen för framtida generationer.
Rosa Bonheur (1822-1899)

Under sin livstid upplevde den franska konstnären Rosa Bonheur stor framgång och hon blev till och med känd över hela Europa för sina djurtavlor. Idag har hon dock fallit i skymundan, då hennes stil var strikt akademisk och därmed lätt uppfattas som konservativ. Redan som 14-åring började hon teckna av de stora mästerverken som hängde på Louvren i Paris. Hon kom från en familj av konstnärer, och blev skolad i måleri av sin far som hade en egen akademi. Sedan barnsben låg djuren henne varmt om hjärtat, och särskilt hästar. Att rida var hennes stora passion, och det tack vare alla timmar i stallet som hon lyckades avbilda hästarnas anatomi så naturtroget. Hon ställde ut på den prestigefyllda Parissalongen för första gången 1841, och fick sitt stora genombrott några år senare med tavlan Labourage Nivernais. Bilden föreställer en bonde som plöjer en åker, men det mest slående inslaget är de starka arbetsoxarna.

Läs: Barnebys egen regnbågsflagga
Efter denna succé tog hennes karriär fart och hennes verk beställdes av viktiga samlare både i England och USA. Amerikanen Cornelius Vanderbilt köpte bland annat verket La foire du cheval (1853) till det då nystiftade Metropolitan Museum of Art i New York, där den hänger än. Bonheur blev även den första kvinnan att tilldelas den franska hederslegionen, och mottog ordern av kejsarinnan Eugénie år 1865. Tack vare sin kommersiella framgång kunde hon köpa sig en egendom på landet där hon fick leva ifred med sin partner Nathalie Micas. Trots att det var olagligt för kvinnor att bära byxor i Frankrike, gick Bonheur alltid klädd i herrkläder. Efter en resa till England blev hon förtjust i tweed och kravatter. Hon klippte håret kort, rökte och var både kvick och frispråkig. 1889 gick livskamraten Micas bort, och trots att Bonheur träffade en ny kvinna efter det kunde hon aldrig komma över förlusten av hennes första stora kärlek. Hennes verk må ha varit traditionsbundna, men hennes livsstil var långt före sin tid.
Sigrid Blomberg (1863-1941)

Skulptören Sigrid Blomberg växte upp på det småländska godset Skärshult tillsammans med sina fem syskon. Eftersom hon kom från en högreståndsmiljö fick hon utbilda sig, och hon var inackorderad på Nisbethska flickskolan i Kalmar. Hon visade tidigt intresse för träsnideri och som 25-åring flyttade hon till Stockholm för att läsa just det vid Tekniska skolan för kvinnliga lärjungar. Det var under sin tid där som hon fick prova att arbeta i lera, och fann på så sätt sitt medium. Efter bara ett år avslutade hon därför studierna i träsnideri, och började på Konstakademien istället varifrån hon tog examen 1898. Under sin tid vid akademien fick hon många utmärkelser, bland annat hertigliga medaljen för verket Ormtjuserskan (1894) och 1896 belönades hon det Ribbingska stipendiet för flit.
Läs: Nationalmuseum
Sekelskiftet var en särdeles spännande tid att verka som konstnär. Tack vare nymodigheter som ånglok och elektricitet underlättades resande, och Blomberg tillbringade långa perioder i både Tyskland och Italien. De uttrycksfulla skulpturerna från den tidiga renässansen kom att göra särskilt starkt intryck på henne. Hon specialiserade sig på religiösa motiv, och hennes mest kända verk Bebådelsen (1900) finns att beskåda på Nationalmuseum idag. Tillsammans med sin livslånga partner, historikern och författaren Sigrid Leijonhufvud var Blomberg även aktiv i kvinnorörelsen. Paret var bland annat båda aktiva i kvinnoföreningen Nya Idun som verkade för jämställdhet på alla samhällsplan.
Ethel Sands (1873-1962)

Konstnären och salongsvärdinnan Ethel Sands föddes 1873 i Newport, USA, men växte upp i England. Hon kom från en förmögen industrifamilj och hennes föräldrar var del av den internationella societeten. Som 21-åring flyttade hon till Paris för att studera måleri under konstnären Eugène Carrière, och förälskade sig där i en av sina studiekamrater – Anna Hope "Nan" Hudson. De två blev ett par och kom att tillbringa hela livet tillsammans. Länge beskrevs förhållandet i konsthistoriska texter som vänskapligt, vilket tyvärr ofta är fallet med historiska lesbiska relationer. I slutet av seklet gick båda Sands föräldrar bort, och hon fick tillgång till ett enormt arv vilket innebar att hon aldrig behövde gifta sig. Pengarna skänkte henne både kreativ och social frihet.
Läs: Musans betydelse för konstnären
Sands var starkt influerad av sina samtida kollegor Walter Sickert och Édouard Vuillard, men fick kämpa för att bli tagen på allvar i den mansdominerade konstscenen. Trots, eller kanske på grund av, hennes samhällsstatus hade hon som kvinna inte samma rörelsefrihet som sina manliga kollegor och kom därför att främst måla interiöra scener. Mellan 1898 och 1920 bodde Sands och Nan på godset Newington i Oxfordshire, och dit bjöd de tidens mest ansedda kulturpersonligheter. Som salongsvärdinna blev Sands högt aktad, och hon blev bland annat god vän med författaren Virginia Woolf. Trots sina privilegier var Sands även mycket samhällsengagerad och arbetade som sjuksköterska under båda världskrigen. Nan gick bort 1957, och Sands kom att överleva henne med bara några år. Sorgligt nog kvarstår inte så många verk av dem, då parets Londonresidens bombades under blitzen, men minnet av deras banbrytande liv lever kvar.
Duncan Grant (1885-1978)

Brittiske konstnären Duncan Grant var en av de mest framstående medlemmarna av Bloomsburygruppen. Det var en grupp konstnärer, författare och intellektuella som alla vuxit upp under den strikta viktorianska eran, men sökte efter ett nytt och friare sätt att leva. Andra prominenta medlemmar var Virginia Woolf och hennes syster Vanessa Bell, samt ekonomen Maynard Keynes. Det sägs ofta om Bloomsburygruppen att de ”målade cirklar och älskade i trianglar”, vilket är en rätt slående beskrivning. Både estetiskt, intellektuellt och socialalt strävade de efter att frigöra sig från borglighetens snäva bojor. Trots att Vanessa var gift blev Duncan och hon inledningsvis älskare, och fick ett barn tillsammans. Den stilige och oemotståndligt charmige Duncan var dock oförmögen att vara henne trogen. Han hade konstant nya romanser, i stort sett bara med män dessutom. De två förblev dock livslånga partners, och flyttade under mellankrigstiden från London ut till en gård i Sussex vid namn Charleston.

Läs: Francis Bacons sorgliga kärlekshistoria
Tillsammans rustade Duncan och Vanessa upp mangårdsbyggnaden och byggde en stor ateljé. Eftersom de konstant hade ont om pengar inredde de huset med loppisfynd och egenskapade möbler och keramik. Resultat blev ombonat och eklektiskt: allt ifrån dörrar, lampskärmar och bordsskivor målade de i vackra mönster. På väggarna hängde förstås deras egna verk, ofta porträtt av vänner och familj. Grant var särskilt inspirerad av renässansens sinnliga manskroppar och målade otaliga nakenstudier. Han bjöd ofta in män från grannskapet, till exempel elektrikern eller olika drängar, att posera för honom. Grant föddes 1885, samma år som parlamentet röstade igenom Labouchere Amendment, en lag som gjorde alla former av samkönade relationer olagliga. Hans liv spann dock nästan över ett helt sekel, och 1967 fick han slutligen även uppleva avkriminaliseringen av homosexualitet i Storbritannien. På Charleston fann han en fristad där han kunde leva i enlighet med sina egna ideal, långt bort från samhällets dömande blickar.
Keith Vaughan (1912-1977)

Vill du ha fler artiklar direkt i din inkorg? Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Idag räknas konstnären Keith Vaughan som en av den brittiska modernismens pionjärer, men trots att han blev erkänd under sin livstid plågades han av svår ångest och skam på grund av sin sexualitet. Under andra världskriget utövade han sin rätt till vapenvägran och tog istället tjänst som ambulansförare. Innan kriget hade han arbetat som reklamtecknare, men började under 1940-talet att fokusera på sitt konstnärskap. I sin tjänst inom sjukvården blev han vän med konstnärerna John Minton och Graham Sutherland, båda två galjonsfigurer för den nyromantiska konstströmningen. Vaughan kom dock ganska snabbt att överge gruppens suggestiva formspråk och poetiska influenser för att helt ägna sig åt att skildra nakna manskroppar.
Läs: De nakna männen i Taormina
Antikens Grekland har länge fascinerat queermän genom historien, då en viss form av sex mellan män var socialalt accepterat i Aten. Likt alla pojkar som blivit privat utbildade i England besatt Vaughan stor kunskap om den klassiska litteraturen och kulturen. Under 1960-talet reste han även mycket till Grekland för att söka inspiration. Att måla klassicerande och mytiska motiv erbjöd Vaughan ett socialt accepterat sätt att avbilda begärliga nakna män. Med andra ord erbjöd den grekiska mytologin möjligheten att artikulera den ”kärlek som inte vågar säga sitt namn”. Han utvecklade ett nästintill abstrakt formspråk, med elegant geometriska former, och arbetade ofta i havsblå nyanser. Efter en tid av svår sjukdom valde han att avsluta sitt liv 1977. Hans dagböcker publicerades postumt, och förutom att de är ett betydande konsthistoriskt dokument ger de en tragisk, men viktig, inblick i hur det var att leva som queer i England under 1900-talet.
Upptäck fler artiklar på Bbys Magazine
Artikel skriven av Victor Schagerlund



