Under 2010-talet figurerade en ung modell som alla tycktes prata om. Hon gick alla viktiga visningar under modeveckorna i Paris och 2012 inleder hon säsongen genom att gå Chanel Haute-Couture spring show på Grand Palais, Cara Delevigne. Samma år blir Mikael Jansson tillfrågad om ett reportage för modetidningen W. Han betraktas redan sedan länge som superstar och får fria händer. Han väljer Sicilien. Det blir Sicilien och i fokus står inte bara Delevigne, utan den lilla medeltida byn Noto i närheten av Syracusa.

Sicilien är ju sagolikt, men varför just den lilla byn? Det var mitt beslut och inspirationen kom från en film jag sett när jag var yngre. Avventura av Michelangelo Antonioni från 1960. Vi plåtade runt omkring de platser där den filmen spelats in. Hela staden är klassad som världskulturarv med spännande gammal arkitektur. Men det var den speciella känslan jag var ute efter. Jag inspireras ofta av film.

Så bilderna är inte bara inspirerade av platsen, utan själva filmen också? Jag tycker att Antonioni är en djupt fascinerande filmskapare och visuellt spännande. Stämningen och atmosfären parade jag ihop med uppdraget. Det långsamma, lite eftertänksamma och poetiska och sedan lite humor. Man parar ihop idéerna. Jag kommer ihåg många gånger genom åren som jag varit och plåtat på Sicilien och jag blir lika tagen varje gång. Det är kargare och ruffare naturmässigt och med inslag av Nordafrika. Det är en blandning som är väldigt spännande.

Apropå humor. Min favoritbild i serien är den med en svartklädd Delevigne i kyrkan och de gamla kvinnorna i bakgrunden. Var är ni egentligen? Aha, det var faktiskt ett kyrktorn med balkong. Man klättrar upp dit genom en smal spiraltrappa, mindre än en meter, 20 – 30 meter upp i luften och där fanns det ett öppet rum med ett fönster. Jag ville ha en plats som kändes kyrklig men mer spartanskt. Stolarna fick vi upp med lyftkran men de gamla damerna, några av dem över 80 år, försäkrade att de gärna gick i trappan. Bara nej, nej inga problem!
Andra miljöer i serien är mer överdådiga. Är det fortfarande i Noto? Ja, det är dels ett privathem där vi plåtade i sovrummet. Sedan är det faktiskt i en kyrka, den bilden där man ser taket. Det kan också vara i Syracusa i närheten. Jag minns inte riktigt.

I Liselotte Watkins senaste verk anas en ny verklighet. I de bleka pastellfärgade interiörerna är föremålen och möblerna utplacerade som i ett geometriskt mönster, ett pussel. En piedestal, en stol, en sänggavel, en byst. Det är lätt att tolka de oskuldsfulla motiven som lättsamma dekorativa skildringar av traditionella sydeuropeiska hem. Men är de verkligen det? Fönstren och tavlorna tycks ha samma funktion, en sorts titthål mot det öppna landskapet och en vemodig avlägsen frihet, från ”tiden före”.
Du bor i Rom Liselotte, hur har det varit att leva i ett helt stängt samhälle? Inte roligt! Men medan jag har försökt att leva på som vanligt så ser jag ändå hur mitt måleri har förändrats. Det har blivit tydligare för mig hur vi lever i våra rum. Det är ett annat Italien man ser än om man är turist.

Hur menar du? Jag menar såhär: Var är alla män? På mina målningar syns bara barn, stilleben med mat och kvinnor. Det där härliga man tänker på, det är verkligen inte alltid närvarande. Det är bråk, trängsel, svett och massa hårt hushållsarbete. Jag har målat av en av min dotters vänners mammas linneskåp, bland annat.

Det ska bli kul att se de här målningarna på riktigt. Har bara sett dem på instagram hittills. De har blivit mer intrikata och laddade. Som en sprängfärdig granat. När som helst kan allt explodera! Du ska visa dem på en större utställning senare i år, eller hur? Ja! Det blir utställning på Millesgården senare i höst. Då ska jag även visa fler objekt. Det är speciellt att det är jag och gubbarna. Förra sommaren var det Villa San Michele och nu Carl Milles hem. Jag och Milles har lite olika syn och upplevelser av Italien men det kommer att bli en härlig krock!

Kan det bli mer Italien än en signalröd damsko med spetsig tå och sylklack? Det är ett åttiotal och Mats Gustafson är redan ett känt namn i hjärtat av modebranschen, Paris, där han även befunnit sig sedan ett par år. Då blir han introducerad för de legendariska systrarna Carla och Franca Sozzani.
Kan du berätta om kontexten kring de sex illustrationerna i utställningen på CFHILL? 1987 – 1989 är en intensiv period som kom att bli väldigt italiensk för mig. Innan dess hade jag inte varit så mycket där. Men under några år så kom jag att ha mina uppdragsgivare koncentrerade till Italien även om modevisningarna ägde rum i Paris. Det hela började med två dynamiska systrar, Franca och Carla Sozzani. De var inflytelserika redan då och fortsatte att vara det fram till idag. Det var Carla som introducerade mig för designern som Romeo Gigli och ville att jag skulle jobba med dem. Samma år, 1987 måste det ha varit, så utses hon att lansera och vara founding redaktör för tidningen Elle Italia, den italienska utgåvan av Elle. Ungefär då inleder hon också samarbetet med Gigli vars kollektioner får ett enormt inflytande. Det var då jag tecknade de här illustrationerna, kappan mot grön bakgrund, klänningen mot röd bakgrund och den mot vit. Uppdragen fick jag för att de nog sett mina bilder i Marie Claire.

Vad var det som var speciellt med Gigli? Åttiotalets silhuett hade varit bredaxlad, en sorts aggressivt mode. Det bröt Gigli radikalt emot. Han skapade rundade axlar, hög midja, väldigt romantiskt, kvinnliga former. Ja, jag tycker att man kan använda ordet poetiskt. Samtidigt framträdde också en rad japanska formgivare, som också bröt med åttiotalets dominerande stil, men deras, alltså till exempel Yamamoto och gick mer i svart. Det här samarbetet mellan Carla och Gigli mer lyriskt. Deras samarbete höll på i tre år och efter det gick de skilda vägar under ganska mycket buller och bång faktiskt. De går och stämmer varandra och sedan dess är han ute i periferin.
Vogue-omslaget, Mats Gustafsons illustration mot röd botten anger tveklöst att skarpt skifte. Med sitt omisskännligt sensibla anslag framträder bara axlar genom det transparenta tyget, markerat som uttunnade horisontella penselgrad. Istället för de markanta axlarna sluttar den långa halsen nästan rakt ner i en obruten linje. Höfterna är markerade i en mjuk kurva och hela kroppshållningen är S-formad som en medeltida jungfru Maria. Mer avvaktande och lyssnande, snarare än kraftfull och muskulös. Det är andra tider på gång.

Du jobbade alltså för bägge systrarna Sozzani? 1988 då börjar jag jobba med Franca och Vogue. Kanske ville hon ha mig för att hon ville ta lite revansch på sin berömda och framgångsrika syster, det vet jag inte. De tre blev omslag för en bilaga där de här teckningarna var med som omslag. En handlade om badmode och den andra har vida byxor.
Innebär mötet med Sozzanis och Gigli någon form av förändring i din egen process, om du ser tillbaka på det idag? Det är lite intressant att CFHILL frågade just efter mina åttiotalsbilder från Italien. Jag och min agent ser just nu över att göra upplaga med prints och inleda med just några av de här. Jag fortsatte så genom hela 90-talet. Men sedan byter jag stil. Som modeillustratör var jag också trött på att överdriva silhuetten, såja, jag är nog medskyldig till att sätta bilden av det vassa och bredaxlade åttiotalet. Jag började jobba på ett annat sätt.
Utställningen Italophilia (4.2 - 3.4) visas på CFHILL Mallmskillnadsgatan 38B.



