Berätta om utställningen Traps and Transit på Galleri Sebastian Schildt?
– Jag visar elva monumentala skulpturer i glas ur sviten Traps and Transit. Det är länge sedan jag hade en separatutställning i Stockholm och jag ser verkligen fram emot att visa ett urval av mina senaste verk. Samtliga skulpturer alluderar på trappor och steg vilka fungerar som metaforer för livet.

Om vi börjar med titeln, vilken är innebörden till Traps and Transit?
– Ordet traps anspelar fonetiskt på ordet trappa men betyder fälla, och transit associerar till genomresa och tid.

Vad betyder alla trappor och steg?
– Trappan som är ledmotivet i utställningen är en metafor för livet och kan tolkas på olika sätt. Mina trappor leder ingenstans och någonstans, uppåt och neråt, är inte gångbara och har inga räcken. Trappor och stegar har förekommit i min bildvärld även förut men det var i en upplevelse av den medeltida S:t Drottens kyrkoruin i Visby för fem år sedan som jag kom tillbaka till temat.
– Arbetet med trapporna fick mig även att tänka på manligt och kvinnligt.

– Den manliga trappan går uppåt, i strävan efter utblick och kontroll liksom en bekräftelse av att karriären är pågående, uppgående. Jag upplever att den kvinnliga trappan leder neråt till förråden, till det som ska bevaras, skatten, och jag tänker även på uråldriga trappbrunnar i Indien där kvinnor hämtar dyrbarheten, vattnet efter monsunen, långt under markytan. Trappan har ytterligare innebörder. Den symboliserar förgänglighet och tid, precis som den klassiska ålderstrappa där varje steg representerar tio år.

Samtliga skulpturer är i samma intagande färg, hur kommer det sig?
– Den här färgen är glasets naturliga kulör som går mot grönt precis som gamla buteljflaskor. Jag har medvetet valt en blågrön, mycket ljus variant.
– Glaset är gjutet, slipat och polerat. Kontrasterande ytor, matt, blankt och skrovligt skapar rum med den ljusa färgen i glasmassan. Rummen som uppstår bjuder betraktaren på förvillande speglingar. Vägg och trappor är inte där de ser ut att vara utan bildar dessutom ”traps” för ögat. För mig är glas ett otroligt spännande medium. Endast is och vatten kommer i dess närhet.

Du har en lång och intensiv karriär bakom dig, hur har det varit att som kvinna ta sig fram som konstnär?
– När jag studerade på den Bauhausliknande skolan Hochschule für Gestaltung i Ulm på femtiotalet och gick utbildningen visuell kommunikation var vi 110 studenter varav åtta kvinnor. Det var där jag träffade min blivande man, gotlänningen Göran Wärff. Jag flyttade till Sverige och vi bosatte oss i Småland, där Göran fick en anställning på Pukebergs glasbruk. Vi arbetade tillsammans och med detta var jag hustru och arbetade såsom frivillig utan anställning eller lön. Under samma period fick vi två barn, jag lärde mig svenska och jag hade ett liv och ett arbete som jag i grunden trivdes med. Mitt arbete fick uppmärksamhet genom min man. Det verkade vara normalt då och först i efterhand blev jag irriterad.

– Situationen ändrades heller inte avsevärt, när vi som Ann och Göran Wärff tillsammans, som en person fick en anställning som formgivare på Kosta Glasbruk 1964. Brukets ledning fokuserade på Göran tills vi skildes 1971 och Göran flyttade till Australien. Först då fick jag ett eget kontrakt och därmed en helt ny ställning på bruket.
– Men idag kan jag också se den tidigare ofördelaktiga situationen som fördelaktig. Jag togs inte på allvar och därmed var jag ej heller ansvarig för företagets ekonomi vilket gav mig den stora friheten att använda brukets verkstäder för experiment utan förbehåll. Min nyfikenhet och lust att pröva glaset på mitt eget sätt var oändlig stor. I brukets verkstäder kunde jag härja bäst jag ville, gravera egna grafitformer för blåsning, att såga, klistra och sandblästra. Jag lärde mig etsa och uppfann egna etsningstekniker. Det blev många experiment och unika verk, som uppmärksammades i Europa och USA där The American Studio Glass Movement 1962 just börjat. Där var man precis lika nyfiken på materialet vilket ledde till inbjudningar för att göra workshops över hela landet.

Det svenska studioglaset är intimt förknippat med dig, hur har det vuxit fram?
– Glas är ett material som under mycket lång tid varit förbehållet för manufaktur och produktion av bruks- och prydnadsglas. I mitten av sextiotalet bröt studioglasrörelsen från USA in i mitt arbete och rakt in i min isolering.
– Jag förbluffades och begeistrades av den frihet med vilken man hanterade glaset. Sedan kände jag uppenbar gemenskap kanske främst i nyfikenheten på materialets outnyttjade potential. Mina övningar på Kosta bidrog till att jag med lätthet kunna haka på rörelsen och ändå arbeta under egna förutsättningar. Uppskattningen av materialet på hög nivå som källa för Fine Art var nytt och bidrog också till en materialfokuserad undervisning på konsthögskolor i USA. Jag antar att konsten redan från början varit mitt styrande element och det blev uppenbart jag behövde en egen hytta för att vara fri. Dessa kallades numera även i Sverige som studiohyttor. Vår hytta på gården, Stenhytta, blev den första i Småland. Mina vänner, studenter och assistenter från Europa och USA fanns omkring för att lära sig mera om hanteringen.

Vad är konst för dig?
– Med konsten försöker jag hitta svar till mina egna frågor.
– Jag arbetar för det mesta spontant. Diffusa eller tydliga svar kan dyka upp i efterhand. Ibland inga, ibland enstaka, ibland flera olika, beroende på någon annans eller mitt eget sätt att betrakta. Svaren förändrar inte världen men kan likaså ge tankar och näring till själen. Det är naturligt att utgå från sig själv och till stor del är det min situation som kvinna som bestämmer mitt jag som ger mig frågeställningar. Dessa frågor måste inte företräda någon samhällspolitisk feministisk ansats. När det gäller mitt arbete känner jag inget ansvar mot samhället.

Hur kommer det sig att du inte ställt ut lika mycket i Sverige som utomlands?
– Sedan 1979 har jag som konstnär mestadels arbetat med glas, men jag arbetar även med andra material som aluminium, brons, stål och betong. Jag tecknar och målar. Trots det har jag i Sverige ofta uppfattats som designer, konsthantverkare eller värre som glaskonstnär. Glas som material är fortfarande intimt förknippat med formgivning och industriell produktion, som få konstgallerier i Sverige ville ha att göra med. Ett undantag var och är konst- och antikhandlaren Bo Knutsson, med glas som expertis, som tidigt förstod sig på mitt konstnärskap. Jag har ett bra samarbete med ett fåtal gallerier i Europa, USA, Japan och Korea, som bidrog till att jag kunnat avstå från att söka en fast samarbetspartner i Sverige. Nu känns det extra roligt att ha en utställning på Galleri Sebastian Schildt som känns helt rätt för mig.
Hur ser du på samlare?
– En samlares komposition av en samling är ibland svår att begripa. Bra konst överlever dock sin samlare. Konstnärer betrakta sina samlare som sponsorer och välgörare. Utan mina samlare hade jag inte kunnat gå vidare och göra det jag gör idag. Mina samlare har bidragit till min utveckling. Jag har haft råd att vara nyfiken. Och det är mycket bra.

Vad betyder Visby och Gotland för dig?
– Jag är född i Lübeck, en Hansestad som ligger på andra sidan Östersjön. När jag kom till Gotland och det som blev min sommarbostad i Kyllaj för första gången, fick jag en stark känslan av att vara hemma. Där fanns samma växtlighet och havet luktar på samma sätt som i trakterna kring min födelsestad. Visby på vinterhalvåret och Kyllaj på sommaren är numera båda mina hem.

Hur ser en vanlig dag ut?
– Väldigt mycket tid går åt till organisation och planering. Jag skissar och tecknar. Jag arbetar mycket i lera. När jag är klar med en modell tillverkar jag tillsammans med min man Dirk en moderform som ska användas att tillverka den slutliga gjutformen. I många år har vi gjutit skulpturerna i vår verkstad i Transjö och sedan i Kyllaj. Numera gjuts allt i Tjeckien där jag har haft en och samma samarbetspartner i flera år. Det kan ta ett halvår innan gjutresultatet kommer med transport. Då börjar efterarbetet med justering och eventuell slipning och polering. På så sätt har vi alltid flera hela tiden projekt på gång.

Det är inte alla som vet att det är du som ligger bakom Sveriges mest sålda ljusstake, hur gick det till?
– Jag tror nog ändå ganska många vet. Snöbollen är en värmeljuslykta i glas som jag ritade för Kosta 1972. Den lär ha sålts i över 20 miljoner exemplar och säljs ännu idag. Tyvärr hade jag endast royalty för den under tio år. Royaltyn dög bra i några år efter skilsmässan från Kosta Glasbruk. Vi hade råd att satsa på Stenhyttan. Dirk började odla biodynamiska grönsaker och vi kunde ta emot vänner och studenter från alla håll. Snöbollen har en egen historia, som jag tycker om. Som modell fick den dock vänta ett tag. Bruksledning trodde inte att marknaden skulle acceptera ett fult värmeljus i ett prydnadsföremål.

– Svensk Form ansåg att skandinaviskt glas skulle uppvisa klara rena linjer. Den här kunde möjligen vara kitsch och därmed förkastlig. Snöbollen tilltalade dock unga som gamla, rika som mindre bemedlade. Kanske för att den anspelar på barndomens lekar med snön.
– Och dessutom!
– En varm låga i snö och is för tanken till yin och yang. Den kvinnliga yin står för svart och passiv urkraft som symboliserar jorden, månen, det mörka, kalla och fuktiga men även berget och skelettet. Den manliga yang är en vit och aktiv urkraft som symboliserar solen, himlen, det varma och torra.
– Detta läste jag igår och utan att ana är vi tillbaka där vår intervju tog sin början i tankarna kring projektet Traps and Transit, det kvinnliga och det manliga. Det tycker jag om.
Utställningen pågår på Galleri Sebastian Schildt, Strandvägen 5 b, 21 augusti – 14 september 2019. Därefter kommer Ann Wolffs skulpturer visas i Hedvig Eleonora kyrka.



